Juste. Var ju och hälsade på vår gamla skola idag också, jag och Nanny.
Där jag gick lekis till 6an. Så sjuuuukt nostalgiskt! Det hade inte åldrats en sekund, inte människorna, inte omgivningen. Träffade min bästaste lärare Kerstin, hon var precis sig lik, OCH hon kände igen mig. Hur sjukt är inte det? Fatta hur många elever dom haft egentligen!

Alltså.. Det känns så konstigt. När man var liten så hände det så himla mycket, det kändes verkligen som att allt runt omkring en förändrades, inte bara en själv, utan allt. Men egentligen så hände det ju faktiskt INGENTING. Förutom att man blev äldre. Vet inte hur jag ska förklara haha. Men när man var liten så tyckte man ju att en 19åring var suuuuperstor. Men nu när man kom tillbaka till skolan, som 19åring så inser man att man faktiskt inte är så stor egentligen. Jag menar, lärarna kände igen en och allting, och skolan såg precis likadan ut. Det jag försöker säga är att det känns som att man åldrades jättemycket, växte och allt, medans tiden på skolan och alla lärare bara stod still. Vi återvände, lite äldre, lite klokare, till en tid där ingenting har hänt. Som att gå in i en tidsmaskin.
ÄÄÄSHH!! Kan inte förklara. Besök din gamla skola så skaru få se